Minns du när du var liten och försvann in i en lek? Du glömde tid och rum när lekens magi svepte dig med på fantastiska äventyr. Minns du vilka lekar du gillade bäst? Jag lekte ofta att jag hade djur. Alla möjliga sorters djur. Oftast hästar men i någon lek hade jag delfiner i olika bassänger. Och toalettbåsen i skolan blev bås för mina osynliga kor efter att jag följt med pappa på avbytaruppdrag. Jag lekte också ofta att jag skapade saker från grunden. I mina lekar byggde jag hus, spann garn av ull som jag själv klippt av mina osynliga får och så vidare. Allt var så levande för mig, att påstå att mina osynliga djur inte fanns på riktigt utan bara i min fantasi skulle jag ansett vara kränkande. Självklart fanns de på riktigt! Men någon gång i tidiga tonåren började den där magiska världen luckras upp i kanterna. Till slut kunde jag inte se de osynliga alls. Det var en sorgeprocess för mig. Kreativiteten behövde dock fortfarande utlopp så det blev dikter, berättelser och en del målningar. Och kreativiteten har fortsatt flöda genom mitt liv.
Att skapa är ett grundläggande behov för mig. Som att andas eller äta.
Får jag inte skapa blir jag otrevlig, elak och intrigskapande. Ja, för det är ju också ett sätt att skapa… bråk. Jag tror att vi människor är födda skapare. Det är därför leken är så naturlig för oss. Och så viktig i de tidiga åren, när vi fortfarande har svaga minnen av att vara obundna av tid och rum. Av att kunna skapa ögonblickligen. Genom leken kan vi inte bara lära oss att leva i den värld vi fötts in i (med alla dess begränsningar) utan även trösta oss själva och påminna oss om vilka vi verkligen är. Det var ibland frustrerande att kunna så lite, att ha en kropp som inte alltid gjorde som jag ville, att inte ha pengar, material eller verktyg som jag behövde för att förverkliga alla mina idéer. En del av det har jag förvärvat nu som vuxen och jag kan glädja mig åt det ibland. Jag behöver inte längre skriva och rita mina historier för hand, jag kan layouta dem till snygga böcker i datorn och skicka till ett riktigt tryckeri. Jag kan köpa ingredienser till olika maträtter och faktiskt laga dem så att de smakar bra. Jag har en egen häst att ta hand om, på riktigt. Barnet i mig jublar när jag fyller höpåsar och mockar skit.
Samtidigt vet jag att jag kan mycket mer än såhär.
Jag lyssnade häromdagen på en intervju med David Icke. Han beskriver hur vi lever i en simulering, som ett datorspel där våra kroppar är vårt VR-set. Världen ser egentligen helt annorlunda ut men vi tror att spelet är på riktigt. Jag har själv mer och mer börjat luta åt den här teorin. På sistone har jag upplevt helt sanslösa sammanträffanden som verkar antyda att mina tankar, inte bara det jag säger och som datorn snappar upp, utan faktiskt bara det jag tänker, påverkar den fysiska verklighet jag lever i. Det är ju jättespännande! För om det är på det viset så har vi mycket större möjlighet än vi tror att skapa världen som vi vill ha den. Det är bara att lära sig att spela spelet. Vi är inte utlämnade åt ödets nycker eller onda krafter, tvärtom! Varje handling ger ett resultat, oavsett om du är medveten om det eller ej.
Så vad sägs om att bli medveten? I varje stund, i varje tanke, varje dag.
Icke pratar också om de demoner eller arkonter eller vad vi nu vill kalla dem, som styrt världen i tusentals år. Han berättar om hur de får energi av våra lågvibrerande känslor. Det är därför de orsakar konstant terror i världen. På ett fysiskt plan tjänar de förstås pengar på krig, men på ett metafysiskt plan tjänar de energi på våra känsloreaktioner. De kan dock bara utnyttja, och kanske också bara uppfatta, lågt vibrerande känslor, det vill säga skräck, rädsla, hat och ilska. Varje gång vi har en sådan känsla matar vi odjuret som växer sig starkare. Samtidigt försvagar vi våra kroppar. What you resist persists, sägs det. Det du gör motstånd mot får du mer av. Men ska vi då inte se på orättvisorna och kämpa mot dem? Ska vi inte fördöma våldshandlingar? Jo, och nej. Ta in den information du behöver för att förstå världen och fatta bra beslut men släng inte bensin på elden genom att bli upprörd eller hatisk. Och försök framför allt att inte vara rädd! Rädslan är deras viktigaste energikälla.
Jag misstänker att de onda krafterna inte ens kan se oss när vi är lyckliga, tacksamma, kärleksfulla och glada.
Ju fler människor som väljer dessa känslor, desto mindre energi får demonerna. Det står väl klart för de flesta som läser detta att vi behöver ett nytt system för mänskligheten. Men det skapar vi inte genom att fördöma det gamla och sprida rädslor. Vi behöver vidta fysiska åtgärder såklart men jag tror att det mesta av det kommer att komma av sig självt om vi övervinner fienden på det metafysiska planet först. Och det kan var och en av oss göra, här och nu, var vi än befinner oss i livet. Vi kan välja glädje och tacksamhet. Det låter kanske banalt eller svårt och det är det. Svårt, alltså. Inte banalt. Det är i själva verket det största och viktigaste du kan göra. Antar du utmaningen?
Hanna