Tidigt i livet formas vår uppfattning om oss själva. Kan jag eller kan jag inte? Duger jag? Är jag smart eller korkad? Är jag normal? Som tonåringar berättar vi gärna hur mycket vi vet och kan. Men ju äldre jag blivit, desto mer inser jag hur lite jag vet. Och det är inte för att jag inte studerat. Jag har läst på universitet i sju år – pedagogik, psykologi, matematik, statistik, politik, ekonomi. Världen är komplex. Åtminstone är det så den presenteras för oss. Redan tidigt i mina ekonomistudier var det en föreläsare som hävdade att ekonomi är ett svårt ämne, det är inte alla som begriper det. Jag protesterade. Det handlar ju bara om utbud och efterfrågan. Och när fenomenet ekonomisk tillväxt kom på tal fick jag lära mig att tillväxten sker automatiskt och oundvikligt på grund av någon okänd mystisk faktor. ”Nej, det måste ha att göra med hur pengar skapas, och räntan som läggs på alla skapade pengar”, menade jag. Mina påståenden och frågor möttes med hånfulla leenden. ”Systemet kommer att kollapsa av sig självt”, sa jag. ”Vi måste byta ekonomiskt system helt och hållet.” De hånfulla leendena ersattes av tomma blickar. Var det de eller jag som inte förstod?
Är det jag som är dum? Den frågan har jag ofta ställt mig. Som barn kunde jag inte begripa hur det förekom krig och förstörelse i världen. Eller varför så många människor blev sjuka. Det borde vara enkelt att lösa alla problem. Vi har ju massor av forskare som borde kunna räkna ut det bästa sättet för att hålla sig frisk, harmonisk, lycklig och sams med alla andra. Det var något som var fel med alltihop men jag kunde inte sätta fingret på det hela. Förrän jag läste ekonomi på universitetet. Plötsligt började en idé ta form. Kan det vara så att allt elände vi ser beror på hur vårt ekonomiska system är uppbyggt? Fortfarande kunde jag dock inte föreställa mig att det skulle göras med flit. Visst, en del giriga människor utnyttjade systemet för egen vinning. Men om de bara förstod vilka konsekvenser deras handlingar fick skulle de väl ändra sitt beteende? Våra politiker hade också bara missat detta. Om vi kunde föra fram diskussionen i politiken skulle saker säkert förändras till det bättre.
Efter några år av politisk aktivitet började jag tvivla på att det bara var okunskap som låg bakom problemen. Men inte kunde det väl vara medvetet felstyre? Eller? Sådan ondska kan bara inte finnas. Inte i den skalan. Någon skulle absolut dra i bromsen, slå larm, belysa felen, avskeda de ansvariga.
Så kom en pandemi. En pandemi utan ökade dödssiffror, baserat på ett virus som ingen sett och som inte gav några symtom men som var så dödligt att vi inte längre kunde leva som vanligt. Om jag levt helt utan nyhetsintag under 2020 hade jag aldrig anat någon dödsfara. Återigen tänkte jag att de bara måste ha överreagerat. Okunskap. Snart ser de på siffrorna och verkligheten och säger att de tog miste. Ingen fara. Men istället trappades hysterin upp och snart skulle vi alla injiceras med något som inte hade genomgått de vanliga säkerhets- och effektivitetskontrollerna som ett läkemedel måste genomgå. Om vi var tveksamma betraktades vi med förakt och till och med hat.
Är det jag som är dum? Jag har försökt sätta mig in i hur andra människor resonerar kring det här ämnet. Jag har försökt förstå deras rädsla, deras tillit till experter, deras blinda lydnad och villighet att ge upp alla sina fri- och rättigheter. Tro mig, jag har försökt. Är det de som är dumma? Nej, jag tror inte det. Jag tror att vi tidigt får lära oss att tro att vi är dumma. Vi får höra att ämnet är för svårt, att vi ska lämna det till experterna. Så när de säger ”hoppa”, frågar vi ”hur högt”.
Nyligen lyssnade jag på en föreläsning om DSM som är en ”bibel” när det gäller psykiatriska diagnoser. För varje ny uppgradering av DSM tillkommer det nya diagnoser. Dessa ligger sedan till grund för medicinsk behandling. Dr James Davies bestämde sig för att ta reda på hur diagnoserna togs fram och upptäckte till sin förfäran att de flesta hittades på av en liten grupp människor. ”Experter” som satt och gissade och plockade ihop symtom för att sedan sätta en diagnos på dem. Man kan undra hur många fysiska diagnoser som också ställs på detta sätt. Hur ofta får inte en patient höra att vården inte kan hitta felet, men ta några Alvedon och en antibiotikakur så kanske det blir bättre. ”Experterna” famlar i mörkret.
Och mycket bättre är det inte med våra beslutsfattare. I Sverige kan du bli minister för myndigheter där du inte skulle kunna få anställning eftersom du saknar rätt kompetens. Du kan bli statsminister utan gymnasieexamen. Inte för att utbildning nödvändigtvis gör dig klokare. Kanske är det precis tvärtom. Jag hoppade av mina ekonomistudier eftersom det kändes som om jag höll på att bli någon jag inte ville bli. Om jag skulle fortsatt på den akademiska banan hade jag varit tvungen att acceptera värderingar som stred mot mitt inre väsen. Det fanns en ondska där, en ondska som sakta sipprade ner från toppen.
En annan intressant intervju handlar om orsaken till schizofreni. Man vet inte vad det beror på, säger etablissemanget men före detta psykologen Jerry Marzinsky kommer med ett annat svar. Ett svar som förklarar men också utmanar. Kan det vara verklig ondska vi har att göra med? Demoner? Det kan låta löjligt bara att säga ordet. Jag förstår verkligen det. Men ibland måste vi våga prata om det omöjliga och gå den väg som ingen annan gått. Hur ska vi annars hitta vårt paradis?
Hanna