Redan från första sidan sugs jag in i ”Den globala statskuppen” av Jacob Nordangård. Boken håller mig som på nålar – det är en av de mest otäcka thrillers jag någonsin läst. Jag får ont i magen och mår illa men kan inte förmå mig att sluta läsa. Precis som med en fiktiv thriller vill jag så fort som möjligt komma till upplösningen och lösningen, så att jag ska kunna slå ihop boken med en lättnadskänsla: ”tur att det inte var på riktigt”.
Problemet med Nordangårds bok är dock att den är på riktigt.
Det här är ingen roman, det är en faktabok, en historiebok där berättelsen utspelar sig i detta nu, i verkligheten vi lever i. Och därför kommer såklart ingen upplösning, berättelsen är inte slut än. Nordangård är otroligt påläst och texten är fullspäckad med namn, kopplingar och årtal. Ändå kvarstår spänningen. Ja, de ständigt återkommande namnen – Rockefeller, Kissinger, Schwab, Gates med flera – bidrar faktiskt till den där kusliga känslan av att mördaren står på andra sidan dörren. Steg för steg tas läsaren igenom det spöklika huset, fullt med tortyrkammare, och sakta men säkert tecknas bilden av hur allt hör ihop. Hur alla våra goda intentioner antingen har skapats med onda avsikter eller kapats för onda avsikter.
När Greta började protestera utanför Riksdagen till exempel, tyckte många att det var en tuff och stark tjej som ensam vågade stå upp mot miljöförstöringen. Men så var det såklart inte alls. Klimatalarmismen föddes långt tidigare och idén om ungdomar som skolstrejkade hade kläckts av en tankesmedja.
Greta valdes ut att vara det ansikte som rörelsen behövde för att få fart.
Och alla de till synes gräsrotsuppkomna proteströrelserna mot än det ena, än det andra, är ofta finansierade och påhejade av precis de krafter som demonstranterna (ofta indoktrinerade unga) tror att de kämpar emot. Det är egentligen tragiskt. Redan innan jag visste detta om Greta tyckte jag synd om henne. Här är en ung människa som förstör hela sitt liv och dessutom i hela världens åsyn, för något hon inte begriper alls, tänkte jag. Men kanske begrep hon? Och det har onekligen lönat sig för henne, rent ekonomiskt i alla fall, om inte själsligt.
Planen för en global statskupp har djupa rötter och började ta form för över hundra år sedan. Metoderna för att skapa kontroll över hela mänskligheten är bland annat krig, terror och epidemier. Människorna ska aldrig tillåtas slappna av, de ska hållas på helspänn i väntan på nästa katastrof. På så sätt slutar de tänka själva och kommer att förlita sig på – faktiskt ropa efter – myndigheters ledning och styrning över deras liv. Nu är vi inne i slutfasen av denna plan. Tekniken har äntligen hunnit ikapp, människor kan kontrolleras i minsta rörelse via sina telefoner. Alla deras behov uppfylls genom den så kallade smarta tekniken. Och tack vare covidnedstängningar har tillgång till smartphones och datorer med internetuppkoppling blivit nödvändig för deltagande i samhället.
Med ett klick kan alla dina fri- och rättigheter vara borta och det finns inget du kan göra åt det.
Jag vet inte om Nordangård inser att han behöver ta upp en annan sida av saken för att åtminstone ge sken av objektivitet, eller om han faktiskt försöker ge en lösning, han misslyckas dock hursomhelst kapitalt med båda intentionerna när han går igenom ”motståndet”. Här drar han fram alla våra hjältar i ljuset. Han rycker dem i kavajslagen och kastar ner dem på scengolvet. Förklarar hur de är kontrollerad opposition (även om jag inte tror att han använder just de orden), eller hur de bara misslyckats i sina försök att stoppa de onda planerna. I den här delen får jag särskilt ont i magen.
Nordangård behandlar våra hjältar nästan lika illa som etablissemanget har gjort och jag kan inte tänka annat än att han sågar av den gren han sitter på.
Men han kanske inte anser att han själv tillhör motståndet? Han kanske bara är en objektiv, saklig forskare som inte har någon personlig åsikt om huruvida statskuppen är bra eller dålig. Eller så är han själv kontrollerad opposition? För han lyckas få mig både paranoid och uppgiven. Jag börjar fundera på hur jag skulle kunna rädda mitt eget skinn genom att byta sida och kanske tjäna en hacka på köpet. Eller om jag bara skulle ta den där jävla sprutan och ge upp. Jag undrar vilket syfte Nordangård har med boken egentligen? Att informera? Att väcka människor? I så fall medför det faktiskt ett ansvar att fånga upp och ta hand om det kaos som han lämnar efter sig. Men han använder bara ett par sidor på slutet åt att säga att vi nog borde försöka stoppa det här innan det är för sent, typ. Jaha? Hurdå?
Jag har träffat Jacob Nordangård och jag uppfattade inte honom som en självmordsbenägen och cynisk dystopiker så när jag läst ”Den globala statskuppen” undrar jag om han antingen har lyckats dela sig själv i två med vattentäta skott mellan det han vet och det han känner, eller om han bara spelar väldigt bra, och kan lägga ett leende ovanpå ångesten. En tredje möjlig förklaring är förstås att han är en del av den elit han till synes kritiserar, precis som de där ovetande ungdomarna som limmar fast händerna på vägbanan eller kastar färg på Mona Lisa.
Oavsett, så måste jag varna andra för Nordangård och jag ska försöka att plocka upp de bitar han så vårdslöst kastat på marken.
För det första: vi befinner oss inte längre i lockdown (ja, Sverige stängde ju aldrig ner helt) och vaccinpassen och implantaten har (än så länge) inte blivit verklighet i stor skala. Människor lever fortfarande förhållandevis fritt.
För det andra: Vaccinskadorna börjar komma fram i ljuset och min gissning är att de kommer bryta igenom i main stream media inom de närmsta sex månaderna. Om människor får upp ögonen för detta kommer motståndet mot myndigheterna och media bli mycket större, och därmed även försvåra för eliten att driva igenom planen som de tänkt.
För det tredje: Oavsett vad man tycker om de modiga människor som jag kallar våra hjältar, så har de samlat folk, stöttat, uppmuntrat, informerat och faktiskt fått stopp på en hel del redan. Ja, de kanske har sina skelett i garderoberna och ja, de är inte perfekta, men de gör så gott de kan. Och ingen smutskastning i världen (inte ens från Nordangård) kan få mig att sluta uppskatta det de gör för min skull. Jag önskar jag var lika modig.
För det fjärde: Det verkar finnas splittringar inom den så kallade eliten. Nordangård tar upp Trump och Putin som exempel på ledare vi inte kan lita på, de är lika köpta som alla andra. I Trumps fall kanske det gäller – även om han skulle ha ett gott hjärta är han bakbunden av tacksamhetsskulder (och säkert även utpressning). Men Putin verkar ha vänt den västliga eliten ryggen. Och även i Afrika tror jag vi har många ledare som inte är beredda att knäböja för globalisterna. Nationalismen är på framfart överallt i världen och jag tror att vi ska se det som en positiv sak.
För det femte (och det är här viktigt!): Nordangård tycks bortse helt från ska vi säga det andliga, esoteriska, magiska. Och det tror jag är ett stort misstag. Han kan göra narr av ”New age” bäst han vill (har han månne själv blivit bränd av nyandligheten?) – men det finns krafter som verkar på andra plan och även om vi inte kan luta oss tillbaka och vänta på en räddning från ”den galaktiska federationen” så tror jag absolut att vi kan använda oss av kraften, eller bara tron på den, för att förflytta berg och vända det här skeppet. Och det behöver inte alls ske via kaos och kollaps, som Nordangård tycks tro. Jag trodde också detta en gång. Men när jag ser mig omkring på människor i min närhet och hur vi fungerar så är vi otroligt bra på att anpassa oss och lösa problem utan konflikt. Och när Sverige varit utan regering har allt löpt på ändå. De flesta människor tar sitt ansvar, även om det bara är på rutin. Därför är allt som behövs att vi klipper trådarna till marionettspelarna, sedan kan vi själva styra över våra liv. Och för att detta ska ske behöver människor bara inse hur lurade de har blivit. Och där skulle Nordangård kunna bidra, om han bara lät bli att skrämma skiten ur oss.
Hanna