Jag tycker om att umgås med kristna även om jag inte längre kallar mig kristen. De flesta kristna jag möter är öppna, vänliga och villiga att tala om livets stora frågor. Född och uppvuxen som jag är i det jag kallar ”Jesuskulten” känns gudstjänst- och församlingslivet som hemma på något vis. Trots detta har jag aldrig begripit mig på just Jesus-delen i kristendomen. Inte ens när jag var liten. Det har aldrig klingat sant för mig. Jag kan inte hjälpa det. Det är lite som med vegetarianismen – jag önskar ibland att jag kunde leva på vegetarisk kost men det kan jag bara inte (efter två veckors test av carnivore-diet mår jag toppen). Ändå gillar jag de kristna och jag tror att om Sverige och västvärlden hållit fast vid de kristna värderingarna och den kristna moralen så hade vi suttit i en mycket bättre sits idag. Det står jag för. Så jag sympatiserar med mycket av det som författarna Josh McDowell och Bob Hostetler tar upp i ”Den intoleranta toleransen”.
Ämnet är högaktuellt. De beskriver hur begreppet tolerans fått en helt ny innebörd, som i princip innebär att allt – alla beteenden, levnadssätt och religioner ska accepteras och betraktas som likvärdiga, förutom kristendomen.
Det finns enligt den nya toleransen ingen absolut sanning, inget rätt eller fel som gäller för alla människor.
Det är upp till var och en att bestämma vad som är sant för dem. Och den som opponerar sig mot detta betraktas som intolerant och får sådana öknamn som ”homofob, rasist eller bigott”. Den nya toleransen är alltså det vi idag kanske skulle kalla ”wokeism” eller vänsterliberalism. Ordet woke finns dock inte med i ”Den intoleranta toleransen” och jag inser till min förfäran att boken skrevs redan 1998! Redan då förbjöds alltså barn att ta med Bibeln till skolan eller läsa bordsbön i lunchmatsalen. Redan då hotades lärare och professorer med uppsägning och böter om de på minsta sätt luftade kristna åsikter eller startade kristna klubbar på universitetsområdet. Och detta i USA som är ett av de mest öppet kristna länderna i världen! Hur kunde det bli såhär? Och vad ska de kristna göra åt det? Det är frågor som ställs i boken.
Till en början är jag helt med författarna (eller ja, nästan helt, vi har lite olika syn på sex före äktenskapet) och jag förskräcks av den förföljelse de kristna är utsatta för – i ”det demokratiska och toleranta väst”. Jag har liksom författarna en ska vi säga icke politiskt korrekt syn på HBTQ till exempel. Men jag baserar mina åsikter på en helt annan grund än Bibeln. Jag tror att det finns grundläggande moraliska principer som vi bör hålla oss till men jag kan inte hävda att de skulle utgöra någon objektiv ”sanning”.
Det här är ett explosivt ämne och McDowell och Hostetler gör sitt bästa för att reda ut begreppen och förklara varför. Många kristna kämpar också med detta.
Tolerans låter ju så bra. Självklart ska vi älska vår nästa, oavsett vad denna gör eller tycker.
Jesus själv umgicks med samhällets utstötta och gjorde ingen skillnad på människor. Alla var lika mycket värda för honom. Och häri, menar författarna, ligger den hårfina men ack så viktiga skillnaden: ”Älska syndaren men inte synden”. Alltså, skilj på sak och person. Du kan ha en annan åsikt än någon annan, du kan till och med tycka att det personen gör är fel, men du kan ändå älska och uppskatta den människan. Du kan tolerera och acceptera utan att dela eller delta i andras aktiviteter. Så har det åtminstone varit. Men idag, i woke-kulturen, är detta otänkbart. Där är en person bokstavligen sina åsikter. Om du inte håller med anses du förneka den andres existensberättigande. Ett angrepp på sak blir ett angrepp på person och du kan bli anmäld för diskriminering eller hatbrott. Det förklarar det här med ”kränkningar”. Idag verkar människor bli kränkta för minsta lilla sak och du kan dra någon inför rätta för en upplevd kränkning, även om det inte funnits något uppsåt. Det räcker att du uppfattade det som en kränkning. Kanada är kanske det land som gått längst i detta. Just nu diskuteras en lagändring som ska göra det straffbart att uttrycka vissa åsikter. Det kan till och med räcka att misstanken finns att du kommer att uttrycka åsikten. Du skulle alltså kunna bli dömd och straffad för något du inte ens gjort! Så långt har det gått. Med tanke på att det var ruskigt illa på den här fronten så tidigt som 1998, så förvånar det mig inte alls. Hur vänder vi trenden? Går det ens?
I ”Den intoleranta toleransen” ges förslag till läsaren hur man bemöter den här tendensen i samhället. De kristna uppmanas att inte kämpa emot men inte heller ”vända andra kinden till”, utan att stå fast i sina övertygelser samt agera ”på ett Kristuslikt sätt”. Det kan till exempel innebära att skapa relationer till människor med andra åsikter och livsval, eller att bjuda dem på glass. Det låter kanske banalt och verkningslöst men jag tror att de har en poäng.
Relationer är grunden till allt och många gånger är det ett behov av att bli sedd och bekräftad som driver alla dessa militanta vänsteraktivister.
Så långt är jag alltså med. Men boken glider alltmer in i kristen fundamentalism. Plötsligt blir det farligt att se Disneys ”Pocahontas” eller att ta del av alternativa behandlingsmetoder som healing. Disney är för all del inte oskyldiga i de rådande trenderna som får våra barn att tvivla på sina egna könsidentiteter, eller som får pedofiler att kallas ”minor attracted persons”, men ”Pocahontas” måste betraktas som tämligen harmlös i sammanhanget. Vad är det som är så farligt med denna film, menar författarna? Jo, det är uppfattningen att gud finns i allt. Och vad är det egentligen som är så farligt med healing? Jesus helade människor med sina händer och sa till och med att den som tror på honom ska utföra gärningar som han ”och ännu större”. McDowell och Hostetler menar att den nya toleransen förkastar vetenskapliga metoder och resultat och det kan jag hålla med om när till exempel de biologiska (och vetenskapligt bevisade) skillnaderna mellan män och kvinnor helt ignoreras. Men vetenskapen idag har stora brister och det finns så mycket mer som vi ännu inte vet om hur livet fungerar. I synnerhet ”den medicinska vetenskapen” förtjänar att betraktas med stor skepticism.
Jag undrar hur författarna hade ställt sig till restriktionerna och de så kallade vaccinerna under plandemin?
Säkert hade de rekommenderat alla att bära munskydd och ta sprutorna. Kanske hade de till och med gått så långt som Svenska Kyrkan och stängt porten för sina församlingsmedlemmar sedan de åtta tillåtna platserna varit tagna. Denna del av boken gör att mitt förtroende för författarna sjunker som en sten och jag tvingas till mitt eget stora obehag överväga om jag kan ha haft fel om det jag i början höll med om. Det dömande och dogmatiska språket får mig rentav att tänka att den nya toleransen har sina poänger och att kristendomen kanske är för intolerant och förtjänar vad den får.
Författarna menar att orsaken till att just kristendomen har fått utstå sådan hård förföljelse (och inte till exempel islam) är att det bara är kristendomen som framhåller en absolut Sanning och detta är helt oacceptabelt i den nya toleransen. Men jag tror inte det är därför. Islam hävdar också en absolut sanning, liksom andra religioner och livsåskådningar. Jag tror tyvärr (till skillnad från författarna) att dagens agendor drivs utifrån en medveten plan, skapad av en liten elit. Och i den planen går kristendomen inte att utnyttja eftersom den är så pacifistisk. Islam är en tacksam religion att dra fördel av när man vill skapa krig och konflikter, därför är toleransen stor mot muslimer. Men de kristna som bara vänder andra kinden till och står fast i sina principer är omöjliga att korrumpera. Därför måste de tystas.
Det finns också en kraft i kristendomen, ett ljus som inte går att förneka.
Det finns mängder av vittnesmål om hur demoner fördrivits med Herrens bön till exempel. Och eftersom jag tror att världen styrs av satanister så kan det nog löna sig att bära ett kors om halsen, symboler är oerhört viktiga för eliten. Jag tror dock inte att kristendomen bär på den enda sanningen och jag tror inte heller att den är lösningen för världens framtid. Men vi behöver de kristna. Kan vi leva och låta leva? Kan vi döma trädet efter frukten? Utan att för den skull kräva att alla planterar samma träd?
McDowell och Hostetler pratar om att inte se bjälken i sitt eget öga och ”Den intoleranta toleransen” har fått mig att inse att jag säkert har ett helt timmerhus i mitt öga men det inkonsekventa och trångsynta resonemanget framfört i den senare delen av boken tyder på rätt stora bjälkar även hos författarna. De menar till exempel att varje bibelvers har en bestämd tolkning som inte kan ifrågasättas. Men vem ska avgöra vilken som är den sanna tolkningen? Och hur gör vi när bibelverser motsäger varandra? Om det bara finns ett rätt måste ju vissa bibelverser helt enkelt vara osanna. Dessutom har Bibeln översatts och reviderats många gånger. Vilken är den sanna texten? Den ursprungliga? Den senaste översättningen? Nej, det går helt enkelt inte att tolka hela Bibeln bokstavligen. Och läser du allt som Jesus påstås ha sagt och gjort så var han inte så ”kristuslik” alla gånger. Ofta var han intolerant. Men han var mänsklig. Och han tvingade ingen att följa honom. Jag lyssnar gärna på kristna och jag kan läsa i Bibeln emellanåt men jag håller inte alltid med. Och det är okej. Det är det som är tolerans.
Hanna
1 kommentar