Kontrollerad opposition eller bara fallna hjältar? Jag vet att många i våra kretsar fortfarande tror och hoppas på Donald Trump och jag respekterar det. Det finns fler sådana tänkbara hjältar – Robert F Kennedy Jr, till exempel. Eller Jordan Peterson, som nyligen lanserade ARC – Alliance for Responsible Citizenship – och som jag hade höga förhoppningar på. Men en efter en visar våra ”hjältar” upp sidor som inte är så vackra, eller så visar de sig ha helt andra åsikter eller agendor än vi trott. Trump promotade covid-vaccinet, RfK Jr åkte med Lolita express och Jordan Peterson uttryckte sig känslokallt om Palestina.
Den här sista frågan tycks verkligen ha skapat storm, även i våra led. Vartannat inlägg jag ser i mitt flöde skriker ut hur Israel begår folkmord, vartannat att palestinierna förtjänar att dö. (Hälften säger att Israel har förlorat, hälften att Hamas har satt sin sista potatis.) Det här från människor som kan anses vara ”vakna”. Just den här frågan är det inte så lätt att praktisera min vanliga måttstock på heller. Jag brukar se vad main stream media säger och sedan ta motsatt ståndpunkt. Men åtminstone här i Sverige går åsikterna isär även i vanlig media. Folkmord eller antisemitism? Det är oklart. Ska man ställa sig på judars eller muslimers sida? För svenska politiker och journalister som vurmat för båda grupperna är det knepigt, minst sagt.
Men måste man välja sida, undrar jag.
Är det inte just det som är målet med alla de här ”hemskheterna” i världen? Att hetsa oss mot varandra, genom att spela på våra känslor? Vi vakna borde veta detta nu. Att det inte går att lita på något de säger, och att det bästa vi kan göra är att låta bli att dras med känslomässigt. Ändå ser det ut såhär nu. Jag funderar mycket på varför och vad vi kan göra åt det.
Varför faller alla våra hjältar? Vad ska vi lära oss av det? Att inte lita på någon? Att inte försöka ersätta WEF med ett ”anti-WEF”? Att inte svara på våld med mer våld och hat? Jag har sagt länge att vi måste sluta spelet. Vi kan inte vinna det, våra motståndare har ju byggt spelet och ändrar reglerna efter behag. Vi måste lämna bordet. Ändå fortsätter så många av oss att spela, i en fåfäng förhoppning om att vi ändå, på något sätt ska kunna överlista dem, eller åtminstone gå under radarn. Jag tror inte det går. Vi måste sluta spela. Men vad innebär det?
Jag tror att det är våra känslor de är ute efter.
Ju mer lidande, hat och frustration vi känner, desto starkare blir fienden. Det hade kunnat vara ett fullskaligt tredje världskrig redan, Mellanöstern hade redan kunnat explodera, det har varit en krutburk länge och väst har tänt tändsticka efter tändsticka. Varför händer det ändå inte? Kanske för att de behöver mer känsla från vanliga människor. Mer rädsla, mer hat, mer tudelning. Och de flesta av oss är för upptagna av våra vanliga liv för att orka eller hinna med att engagera oss mer än korta stunder. Här har nog eliten gjort en fälla åt sig själva – genom att göra medborgarna upptagna med ekorrhjulet och fullständigt ointresserade av politik, samt till viss del även känslomässigt avtrubbade för andras lidanden, så lyckas de nu inte få den känslostorm de vill ha. Inte riktigt.
Inte heller lyckas de leda oss vakna som i ett lämmeltåg, följandes en flöjtspelande hjälte. Vi är så vana nu att vara skeptiska in i det sista och gör en ledare oss besvikna så slutar vi följa den. Hejdå Trump, hejdå RfK, hejdå Peterson. Tack för det ni bidragit med men det är hit och inte längre. Behöver vi ens ledare? Om var och en håller rent framför egen trappa och fokuserar på att bygga sitt eget liv – i samarbete med andra förstås – så bra som möjligt, då kommer de aldrig att kunna vinna spelet. För vi har slutat spela. Låt människor i Israel och Gaza lösa sina konflikter. Är du rädd för att konflikten ska nå din dörr? Den dagen den sorgen, säger jag. Föd inte rädslan utan ta ett steg tillbaka, andas och kom ihåg att du har lämnat spelbordet.
Hanna