Många av oss som ifrågasatt det rådande narrativet gällande till exempel plandemin eller klimathotet har fått betala i form av kyliga eller till och med brutna relationer med släktingar eller människor som vi betraktade som vänner. Så även jag. Det går inte en dag utan att jag funderar på om jag hade kunnat göra något annorlunda, säga något annat. Eller om det finns något jag skulle kunna göra nu för att läka det som gått sönder i de här relationerna. Men hur jag än vänder och vrider på det verkar jag inte kunna komma på något som jag hade kunnat göra på ett annat sätt tidigare eller något som jag skulle kunna göra nu. It takes two to tango och jag ser inte att det finns någon vilja från motparten att läka vår relation. I så fall hade ju försök gjorts för länge sedan, tänker jag.
I vissa fall är det jag som har satt ner foten (gud, det här året har jag verkligen fått dra mina gränser!) och då kan man väl på sätt och vis förstå radiotystnaden. Men ändå – det förekom faktiskt inga protester när jag stängde dörren. Inte minsta lilla motstånd. Så mycket var den (i vissa fall livslånga) relationen värd. I valet mellan mig och etablissemanget, myndigheter och media, valde de inte mig. Det svider. Klart det gör. Jag trodde vår relation var värd mer än så, hållbarare än så. För andra människor har ju stannat kvar. Även sådana som inte delar mina uppfattningar. Vi kanske måste tassa på tå kring vissa ämnen – och det är jobbigt nog, varför ska vi ens behöva? – men vi kan ändå umgås civiliserat. Kanske är det just de starkaste relationerna som tar de hårdaste smällarna? Kan det vara så? Ju närmare vi varit, desto längre ifrån varandra stöts vi när kollisionen är ett faktum. Att tvingas ändra uppfattning om någon man känner litegrann, det är ju inte så jobbigt. Att däremot inse att någon man trodde att man kände utan och innan plötsligt visar sig vara en helt annan, det är svårt och skrämmande.
Det här gäller båda sidor. Den andra uppfattar kanske mig som fanatisk eller psykotisk, som om jag förlorat förståndet, och vet inte hur det ska bemötas. Av media får de höra att det bästa sättet att bemöta oss är att ignorera, att spela död, att inte lyssna på våra galna argument. Men är det så man verkligen visar att man bryr sig om, att relationen är eller åtminstone har varit viktig för en? Jag hoppas och tror att om det var jag så skulle jag lyssna och försöka förstå vad det var som fick min vän att slå in på den annorlunda vägen. Men kanske ser jag bara inte bjälken i mitt eget öga? För har jag lyssnat på den andra? Verkligen lyssnat? I många fall har jag tyvärr bara tappat tålamodet när jag upplevt att argumenten inte hållit eller bara varit cirkelresonemang. Eller så har jag vänt och gått när det som jag ville göra till en diskussion, blev en attack.
Kanske måste jag bara acceptera att vissa relationer är ett minne blott och aldrig kommer tillbaka, inte i någon form. Som ett dödsfall fast utan kropp. Hur sörjer man en död som fortfarande lever? I synnerhet om man råkar ses ibland. Hoppet är ju det sista som överger människan och därför vägrar min själ att sörja så länge det finns liv. Ändå går jag omkring med en konstant sorg. Det är tröttsamt. I synnerhet som de armar man velat söka tröst hos är de som skjutit en ifrån sig. Och det är tröttsamt att alltid behöva vara den starka och den tysta. Inte kan man beklaga sig när man själv valt den här vägen. Men har jag valt den? De andra kan tycka att jag har förändrats men själv tycker jag att jag bara varit sann mot mig själv hela vägen. Det är de som har uppvisat märkliga tendenser. Angiveri och förtal. Och jag ska bara förlåta och gå vidare? Det sägs att förlåtelsen är för din egen skull, för att du inte ska behöva gå omkring med agg. Men jag hyser inget agg. Jag är bara ledsen. Och jag tror inte att jag kan förlåta vissa saker. På något sätt skulle det vara som att förneka mitt eget värde. Istället tvingas jag klippa banden till mitt förflutna, vilket också är ett förminskande av mig själv på sätt och vis. Det finns inget sätt att vinna det här och det hjälper inte hur mycket jag än funderar och tänker. Jag kommer alltid tillbaka till ruta ett: det är obegripligt, sorgligt och tröttsamt och det finns ingenting jag kan göra åt det.
Hanna