Välkommen till 2023

Så har vi då kommit några dagar in i 2023. Vad månne detta år bringa? Med tanke på hur dåliga mina förutsägelser varit hittills ska jag kanske inte sia något om det nya året. Men jag tänker ändå dela med mig av några tankar och gissningar. Jag tror att 2023 kommer att bli tämligen vägvisande. Det är i år vi får se på riktigt om det finns några vita hattar eller om mänskligheten är inne på sina sista andetag, åtminstone i den form vi känner till och är vana vid. Och om du hittills varit förskonad från oväntade dödsfall i din närhet eller uppslitande familjekonflikter med anledning av din övertygelse, så kommer 2023 att ge dig både och. När det gäller hushållsekonomin kommer nog inte en enda vanlig svensk komma undan åtstramningar och fördyringar. Säkert i många fall i så hög grad att man kan tala om ekonomisk kris. Konkurserna lär öka, både för företag och privatpersoner. 2023 kommer inte vara ett bra år för dem som tänkt sälja sitt hus. Men många kommer att behöva sälja sina hus. Jag hoppas innerligt att jag inte kommer att vara en av dem. Men 2023 har börjat dystert, det måste jag säga.

Hur länge till orkar man ta emot slag efter slag? Vad händer när man inte orkar mer? Är det dags att börja slå tillbaka? Är det dags att uppamma den heliga vreden och likt Jesus slå omkull månglarnas bord? Är det lönt? Hjälper det någon? Eller ska vi anse oss besegrade och för evigt bestulna på vår arvsrätt och våra mänskliga rättigheter och slå oss samman, dra ut till någon övergiven by i glesbygden för att börja bygga upp ett alternativt samhälle? Jag har tänkt mycket på detta på sistone. Vara aktiv eller reaktiv? Anfall eller försvar? Det är så många faktorer att räkna in. Hur jag än vänder och vrider på det i mitt huvud så vägrar mitt hjärta acceptera en flykt. Mitt hem är min borg. Kanske blir det det även bokstavligen en dag.

Men att stanna och passivt låtsas som ingenting medan räkningarna hopar sig och människor dör omkring mig, är inte det att stoppa huvudet i sanden och inte leva upp till det ansvar jag har bara genom att finnas till och vara vaken i dessa tider? Vad är mitt ansvar? Varför är jag här just nu? En människa i Sverige år 2023? Livet är kort, vi är bara länkar i en lång kedja av människor. Hur hedrar vi bäst dem som gått före oss och hur underlättar vi bäst för dem som kommer efter? Hur viktigt och värdefullt är det att vara just jag och envist hävda min plats i världen? Kanske borde jag istället inta min plats i ledet, men var är den i så fall? Det hela kommer nog an på huruvida man tror på en mening med allt, ett öde, en livsuppgift. Jag har trott att det funnits en mening med mitt liv och mina erfarenheter. Jag har trott att just jag var ämnad att göra något särskilt för världen. När plandemin kom trodde jag att jag funnit det. Nu är jag inte lika säker. Har jag gjort någon skillnad? Eller har jag bara trasslat till det mer för mig själv och människor i min närhet? Och om så är fallet, bör jag försöka reda upp min oreda eller är det bättre att bara låta det vara och gå vidare? Jag önskar ändå inget ogjort. Jag menar att jag gjort så gott jag kunnat hela vägen. Det enda som återstår är måhända att släppa allt och kapitulera inför det faktum att jag inget vet, vare sig om det förflutna eller framtiden. Eller om min eventuella roll i det hela. Enligt min erfarenhet är det ofta just när vi kapitulerar och fullständigt accepterar den rådande situationen, som saker verkligen kan förändras. Så det får nog bli mitt beslut inför det kommande året: jag kapitulerar. Jag lägger ner verktygen, kastar in handduken och vilar i det ovissa. Det är inte passivitet, det är acceptans. Och kanske kan jag i tystnaden som uppstår höra någon som ropar att de behöver mig, just där, just då. Och då kommer jag. Redo att börja en ny resa.

Hanna