Som utlovat kommer här en recension och analys av David Ickes ”The Dream”, i jämförelse med Per Shapiros ”Kriget mot livet”.
Icke och Shapiro utgår båda ifrån de gnostiska texterna i sin förståelse och beskrivning av världen men de har lite olika tolkningar. Där Icke ser världen som vi upplever den med våra fem sinnen som en simulering skapad av en artificiell och malign intelligens, ser Shapiro en gudomligt skapad värld som blivit övertagen av artificiell eller arkontisk intelligens. Icke faller därmed lite i fällan av frälsarteologi och biofobi. Världen (och därmed våra fysiska kroppar) ses som någon ont och negativt och frälsningen ligger bortom den, i ett himmelrike, eller i det Icke kallar Infinite Reality. Shapiro menar istället att jorden vi lever på i grunden är levande och god och att vi borde sträva efter att leva i samklang med den.
Det är lite märkligt att Icke så ihärdigt framhåller existensen av onda entiteter – reptiler och ”de små grå” – men inte tycks inkludera en likvärdig god kraft eller välvilliga varelser. Här tycker jag att Icke har en stor blind fläck. En annan är jordens form. Icke pratar om firmamentet, kupolen över världen. Han säger också att rymden inte existerar. Ändå pratar han om planeter, solsystem och den ”globala” jorden som om de vore sanningar. Ett helt kapitel ägnas åt detta, där han delvis utgår ifrån rapporter och bilder från (propagandamaskinen och storlögnaren) NASA. Han fördjupar sig i Saturnus betydelse och historia (en ”maze in a maze” som han inte ser att han själv bidrar till), samt om månen som en rymdfarkost skapad av utomjordingar – fastän han sagt att något sådant inte finns. Jag är helt enkelt tvungen att skumma igenom dessa sidor och försöka bortse från dem. Du kan inte ha det på båda sätten. Antingen är jorden en snurrande planet i en oändlig rymd eller så är den ett stillastående plan under en skyddande kupol där stjärnorna, solen och månen är projektioner och inte fasta kroppar. (Och, herr Icke: om allt ändå är illusion, vad spelar då Saturnus ringar för roll?)
En annan mycket viktig skillnad mellan Icke och Shapiro är att Icke tolkar gnostikernas texter som att ”den ursprungliga intelligensen” är att likna vid en fadersgestalt och att aeonen Sophia är ondskans moder. Återigen ser vi glimtar av den gamla patriarkala teologin där det maskulina ses som alltings ursprung medan det feminina är ett misstag och upphov till ondska. Shapiro tolkar inte alls texterna så. Tvärtom. Han ser Sophia som inte bara skaparen av vår jord utan själva jorden. Ondskan, i form av hennes ”son” Ialdabaoth, var ett misstag som hon ämnar ta itu med.
Hur kan de gnostiska texterna tolkas så diametralt olika och vad får det för konsekvenser?
Ickes bild av vår värld må vara åtminstone delvis sann men den är dyster och dystopisk. Visst menar han att vi kan göra motstånd mot arkonterna/reptilerna men den verkliga frigörelsen kan endast uppnås genom att lämna 3D-världen vi befinner oss i och uppstiga till 5D. Vilket alltså innebär den fysiska döden. Så har våra liv här då inget värde? Kan vi inte förbättra världen för oss själva och varandra medan vi lever här? Vi kan vara medvetna om att vi lever i en simulering (om vi nu gör det) samtidigt som vi ”spelar med” och lär oss att spela väl så att alla vinner.
Men ju mer jag läser Ickes ”The Dream”, desto mer undrar jag om inte han också har gått på en blåsning, alternativt arbetar (medvetet eller omedvetet) för den arkontiska intelligensen. När något blir mainstream drar jag öronen åt mig. Och på sistone har det pratats väldigt mycket om att vi skulle leva i en simulering. Det är alltså vad de styrande krafterna vill att vi ska tro. Men en simulering är inte en exakt kopia av verkligheten, bara en dålig upprepning, en förvrängning egentligen. Och arkonterna kan inte skapa något nytt, bara imitera (dåligt) det som skaparkraften eller vad man ska kalla den, redan skapat (Alltså finns det en ”riktig värld” ändå?). I vår värld som vi lever i kan nya saker skapas. Inte av arkonterna, men av oss. Icke är ju också inne på att vi alla har en ”Divine Spark”, en gudomlig gnista, men han menar att den är fångad i simuleringen. Möjligen kan vi ”hacka” programmet och påverka till viss del men det är inte vi, eller ens den gudomliga intelligensen eller skaparkraften (”Gud”) som är upphovet till den. (Trots det säger han vid ett annat tillfälle att allt – även den arkontiska intelligensen – är en del av ”Allt som är, har varit och kommer att vara”.) Om så vore fallet – att vi lever i en artificiell simulering – så vore eget skapande inte möjligt. Allt skulle vara förutbestämt och förutsägbart. Men det är det inte. Varken på individuell eller ”global” nivå. Vi kan alltid påverka utgången av händelser. Icke tar upp vissa ”bevis” för att vi lever i en simulering men det blir lite som med hönan och ägget. Eftersom alla simuleringar bygger på fraktaler och sifferföljder så måste vi leva i en simulering – fraktaler och sifferföljder är flitigt förekommande i naturen. Ja, eller så är det så vi måste bygga våra simuleringar också eftersom vi bygger dem ”i naturen” med de lagar som gäller här. Jag förstår inte heller vitsen med att ”skapa AI och VR” om vi redan befinner oss i en virtuell verklighet där allt i princip är artificiell intelligens. Varför skulle arkonterna behöva mer kontroll?
Undertiteln till ”The Dream” är ”The extraordinary revelation of who we are and where we are”. Icke säger inget om “why”. Varför är vi här? Och med ”vi” menar jag både människor i allmänhet och vi som är ”vakna”. Icke menar att den arkontiska intelligensen fångar in ”Divine Sparks” för att utnyttja våra känsloreaktioner som bränsle, ”loosh”. Och när vi tror att vi ”dör” och ”återföds” så luras vi bara igen, till att komma tillbaka för ännu ett varv i energifabriken. Men hur lurades ”själarna” eller ”gnistorna” in i det hela till att börja med? Vad trodde vi att 3D-världen skulle ge oss? På ett ställe antyder Icke något om att själarna vill leka och skapa men att de blivit lurade. Hur kan gudomliga gnistor med tillgång till oändlig visdom bli ”lurade”? Nej, då är Shapiros tolkning mer trovärdig. Världen som vi känner den skapades till en början just som en upplevelse- eller skaparverkstad. Men sedan har (delar av) den kapats av den arkontiska intelligensen. Han (Shapiro) säger också att enligt gnostikerna är vår nuvarande mänsklighet nummer tio (Antropos 10), d v s att det gjorts nio (misslyckade) försök innan oss. Så uppenbarligen finns det ett problem som ska lösas, ett mål som ska uppnås. Det är inte ens säkert att det har varit arkonter i de tidigare versionerna. Vi kanske misslyckades av helt andra orsaker, om man nu kan ”misslyckas” på det gudomliga planet. Man kanske ska se den arkontiska intelligensen som en utmaning, ett problem att lösa. Och kanske är det därför som så många av oss verkar ha kommit hit med ett uppdrag och fötts med vissa speciella egenskaper.
Här ger Ickes bok mig verkligen något värdefullt, trots att han egentligen inte alls tar upp möjligheten av ”ljusarbetare” eller vad man ska kalla det. Så många av mina egna erfarenheter och upplevelser, åsikter och övertygelser får sin förklaring. Jag har sedan många år accepterat reinkarnationstanken till exempel men jag kan inte få den att handla om ”utveckling”, ”lärande” eller ”karma”. För då skulle vi ju minnas våra tidigare liv. Som det är nu börjar vi om från noll varje gång. På så sätt kan man varken lära sig eller utvecklas. Jag förstår också mitt avståndstagande från ”Jesus-kulten”, trots att jag praktiskt taget fötts in i den. Min benägenhet att ifrågasätta allt och ändra uppfattning, även om djupa övertygelser, om jag hittar bevis för en annan ståndpunkt, samt min ofta av andra uppfattade ”känslokyla”, får sin förklaring i ”The Dream”. Jag har också varit med om upplevelser där jag känt mig ”skyddad” eller ”oåtkomlig” för onda krafter. Och jag förstår nu varför jag alltid tagit New Age med en stor näve salt, samt varför jag var tvungen att sluta tro på Gud. Allt faller på plats. För detta är jag uppriktigt tacksam för David Ickes ”The Dream”.
Men på det stora hela är boken en lång uppräkning av allt som är fel i världen, i synnerhet de galenskaper som ”drabbat” oss de senaste fyra åren, och det blir bitvis tungt att läsa. Han hade gott kunnat korta ner detta (även om det är underhållande att läsa om galenskaperna i Ickes ironiska ton). Det jag väntar på hela boken kommer till slut på de sista sidorna: hur tar vi oss ur detta? Och i motsats till vad man skulle kunna tro så uppmanar Icke inte till ett kollektivt självmord. Han menar egentligen det som jag alltmer börjar framhålla, nämligen att vi ska sluta ge vår energi till monstret. Bara välj annorlunda. Inse att allt egentligen bara är en lek, även det som verkar fruktansvärt. Det här skrev jag i en sångtext redan 2005:
Det du ser är blott en lek, även det som skrämmer
David Icke är en unik person. Vet han det han vet för att han genomskådat agendan, för att han getts information från ett högre medvetande (precis som Shapiro testar han en ”sinnesutvidgande substans” i arbetet med den här boken), eller är han bara en tillgång för arkonterna? För om nu allt var så hemligt och förbjudet, hur har han då lyckats ta reda på det och hur tillåts han leva och sprida budskapet, när andra dödats för mycket mindre? Och hur kan han ha så stora blinda fläckar (som månlandningen, till exempel)? Jag tänker i alla fall göra som han säger och hålla alla möjligheter öppna. Kanske är det både och: han är både en ljusbärare och en mörkrets lakej. Sådana paradoxer är olidliga för den arkontiska intelligensen, så det kan vara kul att retas lite.
Till sist några ord om layout och typsnitt som skiljer sig åt mellan Ickes och Shapiros böcker. ”The Dream” använder sig av datorgenererade bilder med närmast kubistiska teman och rubrikerna är stundvis svårlästa på grund av det modernistiska typsnittet. Boken känns rent av influerad av arkontisk intelligens. Shapiros bok däremot är mjukare och mänskligare, dessutom gav den mig en mystisk och levande upplevelse (se förra inlägget), den berörde på djupet och känns personlig på ett sätt som Icke tyvärr inte riktigt lyckas med, även om han gav mig värdefulla insikter om mig själv. Egentligen tycker jag att de båda böckerna borde byta titel med varandra. För ”Drömmen” passar bättre in på Shapiros tolkning av världen som en dröm som Sophia drömmer och Ickes bok lägger verkligen fokus på kriget mot livet. Lustigt att jag skulle skicka efter båda böckerna i samma beställning, jag hade ingen aning om att de kompletterade varandra så väl. Så läs gärna ”The Dream” men läs i så fall ”Kriget mot livet” först.
Hanna
1 kommentar