Mystik på motorvägen

Jag sitter i bilen med min familj, på väg hem genom Stockholm. Med mig på resan har jag Per Shapiros bok ”Kriget mot livet” och jag har redan kommit till femte kapitlet, trots att jag hela tiden blir avbruten och distraherad (av tunnlar, av kommentarer i bilen, av popmusiken från högtalarna). Det är heller ingen lättsam bok, ämnet är otroligt tungt. Jag har flera gånger drabbats av kraftigt illamående, och jag är inte åksjuk. Och så i slutet av kapitel fem övermannas jag av en stark känsla. Eller inte en känsla egentligen, det är mer än så. En upplevelse? En inlevelse? Ett uppvaknande? Ett omruskande? Eller en förankring? Känslan, i brist på ett bättre ord, är så stark att mina ögon tåras. Det är som om det brusar i hela kroppen. Jag lägger ner boken i knät en stund och försöker samla mig. Jag är ju inte ensam i bilen. Söker lite stöd hos maken vid ratten.

Försöker säga det som inte kan sägas med ord, men ändå: ”det är en stark bok det här”.

Och jag minns att det i förordet av Karin Nordlander sägs att det går att läsa boken på två sätt – som vilken populärvetenskaplig bok som helst eller som ett budskap på en mystisk nivå. Jag är en väldigt tankeorienterad och logisk person så jag hade väl avsikten att läsa boken på det förstnämnda sättet. Föga anade jag att den skulle ge mig en mystisk upplevelse. Men det gjorde den alltså. Och ju mer jag läser i ”Kriget mot livet” desto mer faller bitar på plats inom mig. Det är som om jag ser min egen livsresa mycket klarare och allt blir logiskt, får en mening och en förklaring. Jag minns saker och förstår mig själv. Samtidigt handlar det egentligen inte alls om mig, Hanna. Utan om Livet och Moder Jord.

För en tid sedan släppte jag min tro på Gud och allt magiskt. Jag ville veta hur det skulle kännas att leva i en värld av fysik, logik och kaos.

Jag är en ”andlig periodare” men såhär brutalt har jag aldrig tidigare klippt banden till mitt så att säga magiska ursprung. Ändå har det dragit i mig. Livskraften eller kreativiteten har sipprat in så fort jag låtit en spricka öppnas i den kokong jag byggt omkring mig. Och jag har återvänt, till viss del, till attraktionslagen, till metafysiken och till naturen. Starkast av allt har synkroniciteterna och symboliken varit för mig. Det är nästan löjligt hur Någon eller Något velat ge mig en andlig örfil, mild nog att inte skada mig men kraftig nog för att fånga min uppmärksamhet. Så jag har börjat kapitulera. Men jag håller bakdörren öppen. Om det inte bär går jag min väg.

Och så sitter jag alltså i bilen på Essingeleden och får en magisk, mystisk upplevelse via en bok.

I denna stund känner jag mig oövervinnerlig och evig. Jag vill kavla upp ärmarna och sätta i en högre växel. Tala om för mig vad jag ska göra och jag gör det! Vad som helst som kan vända världen i rätt riktning. Det handlar inte om mig, jag är obetydlig. Samtidigt är jag oumbärlig. Vilken tur att jag sitter i en bil i hög fart, annars hade jag antagligen sprungit ut och ropat till massorna. Inte för att jag vet vad jag hade ropat, eller till vem. Men nu får jag en stund att besinna mig och när den starkaste känslan (fortfarande i brist på ett bättre ord) lagt sig blir jag istället otroligt trött. ”Inte nu”, säger hon. ”Du är inte där än, men snart!”

Plötsligt minns jag en dikt jag skrev som nittonåring, 1996:

Stora Moder
Fader
Mina systrar och bröder
Älskare
Jag saknade dem
och slet mig från mina bojor
för att springa hem
Hem till dem

Här andas jag
In
Långsamt
Ut
Den friska doften fyller mig
Kärleken finns här
Mitt hjärta sjunger:
Älskar, älskar, älskar!
Jag söker mitt modersmål
men finner det icke
Jag har glömt det språk
som de talar
De älskar mig ändå
Jag älskar
Andas
Moder jord
Fader berg
Broder träd
Syster gräs
Och den store Älskaren
Anden
Här finns jag
Hemma
De hälsar mig
och anstränger sig
för att tala så att jag förstår

Plötsligt anklagar jag
Bannar jag
Den makt som fängslat mig
Stulit mig från allt detta
Kärleken som jag saknat
Letat efter
Finns ju här!
Vem har fått mig att glömma mitt modersmål?

De ord jag skriver är fattiga.

/Hanna