I lördags besökte Jacob Nordangård Rimbo för en föreläsning, som blev mer av ett seminarium (där jag som vanligt pratade för mycket, förlåt!) Vi tyckte att vi hade så gott om tid men ändå var det mycket vi inte hann fördjupa oss i. Till exempel: hur hanterar vi den rådande situationen proaktivt? Det verkar som om ”pandemin” är över och det mesta har återgått till det ”normala”, men är det verkligen så? Eller har vi bara fått en tillfällig paus innan globalisterna lägger in nästa växel? Nordangård var trots allvaret hoppfull om framtiden. Globalisternas transhumanism-plan är beroende av alltför mycket teknik och kontroll. Det kommer inte att vara praktiskt genomförbart i den skala de önskar.
En annan fråga som väcktes hos mig är hur mycket vi ”vakna” är påverkade – och rent av lurade – som vi inte är medvetna om?
Hur hanterar globalisterna oss som ifrågasätter och säger nej? Säkert måste de ha förutsett att deras planer skulle stöta på ett visst motstånd. Stanley Milgram lär ha sagt att det bara är ca 20% av befolkningen som klarar att motstå dåliga order och tänka kritiskt. De övriga 80% gör snällt som de blir tillsagda av ”experterna”, hur galet det än blir. Men hur styr man dem som inte vill bli styrda? Vi är mer svårlurade men det går såklart att lura oss också.
Jag köpte klimathotet innan det blev main stream. Men när frågan dök upp på vanliga nyhetssändningar började jag ana ugglor i mossen. Vi som ifrågasätter, som gärna tar en debatt ”från andra sidan” bara för debattens skull, vi som går mot strömmen, vi lockas av det som provocerar, är tvärtom eller väldigt nischat. Det som verkar okänt eller rent av hemligt (oh, en ny konspirationsteori, vad spännande!).
Alltså är det så man lurar oss – man ger oss en alternativ historia som verkar så osannolik att vi bara måste fördjupa oss i den.
Det här för med sig flera för globalisterna positiva effekter: 1. Vi hålls upptagna med kaninhålsdykningar så att vi inte gör något aktivt. 2. Våra absurda fynd får oss att verka knäppa så att andra slutar lyssna på oss, även när vi säger sanningar (och många gånger är sanningen absurd). 3. Vissa kaninhålsdyk (t ex frågor om Förintelsen) får oss att verka farliga, vilket kan rättfärdiga hårdare tag mot oss. Men det allra värsta är kanske: 4. Alla återvändsgränder får oss till slut att kapitulera inför det faktum att vi inte vet någonting. Vi börjar tvivla på allt vi någonsin lärt oss och därigenom oss själva (och vårt förstånd). I värsta fall blir vi uppgivna och suicidala. För längs vägen kastar vi gamla övertygelser överbord. Övertygelser som erbjudit oss hopp och framtidstro. Ut med kristendomen, ut med nyandligheten, ut med traditioner och historia, ut med sociala trygghetssystem… Vad blir kvar? Familj och vänner överger oss, i vissa fall blir vi till och med anmälda eller hotade. I det läget är det inte konstigt om man tystnar och vänder ryggen åt alltihop. Man återgår, så gott det nu går, till det man gjorde innan. Man sätter skygglapparna på och försöker leva sitt liv.
Men riktigt som förut kan det aldrig bli. Den osynliga foliehatten finns där.
Och hur mycket man än blundar vet man ju att världen står inför en enorm förändring som kommer att innebära lidande i en aldrig tidigare skådad skala. Den sorgen bär man som en tung resväska var man än går.
På Nordangårds föreläsning fick vi se sex tänkbara framtidsscenarier (framtagna av globalisterna), det ena värre än det andra. Det bästa jag kan tänka mig av dessa sex scenarier är det som innebär en total kollaps av samhället, följt av en återuppbyggnad av små, självförsörjande samhällen. Hur förbereder man sig för det? Vem kan förutsäga vilka specifika tillgångar och kunskaper jag behöver för att klara mig och min familj igenom något sådant? Mänskligheten kommer nog att överleva, som den alltid gjort, men vilka individer som klarar sig är ovisst. Har vi ”upprorsmakare” bättre förutsättningar? Jag vet inte. Men jag vet att oavsett vad som händer så kommer vi att behöva andra människor och därför är jag så glad att Vakna Roslagen finns.
Har du blivit lurad? Var snäll mot dig själv. Vi lever i den mest omfattande och utstuderade psykologiska operation som mänskligheten någonsin utsatts för.
Hanna