Jag har en häst. Ridning är en väldigt riskfylld hobby. Du har att göra med ett stort djur som är flyktbenäget och när som helst kan bli skrämt av precis vad som helst. Det här behöver du vara medveten om när du rider så att du i bästa fall kan förebygga en del situationer. Svårigheten ligger i att veta detta mentalt men inte känna det fysiskt. För hästen känner direkt om du är rädd och då blir den rädd och då blir det farligt. När jag rider tänker jag ofta på allt som kan gå snett. Det kan komma en traktor med släp. Det kan fladdra till i en presenning. Ett vildsvin kan hoppa upp bakom en buske. Det skulle kunna resultera i att hästen skenar och att jag i värsta fall ramlar av. Men till hästen måste jag hela tiden signalera trygghet. Jag har full kontroll, inget otäckt kommer att hända. Det här är en färdighet man får träna upp och som man har glädje av i andra situationer i livet (som så mycket annat som hästar lär oss). För i livet gäller det ofta att ha huvudet kallt även om situationer skrämmer. Vi behöver känna till alla eventuella risker och faror som kan komma på vägen framför oss men vi får inte låta känslorna ta över. För när vi är rädda agerar vi irrationellt och ofta kontraproduktivt.
De som har den verkliga makten i världen vill att vi ständigt ska vara lite rädda, för då är vi lättstyrda.
Om vi inte ser problemet kan de inte erbjuda den lösning de har färdig. Så de skrämmer oss på alla tänkbara sätt. Nyheterna på TV och i tidningar är fyllda av saker som skrämmer. Vad är syftet med att berätta om en mordbrand som inte inträffat i min närhet eller drabbat någon jag känner? Jo, att jag ska vara rädd för att drabbas själv. Egentligen är det ju inget nyhetsvärde i alla rapporter om våldsdåd och naturkatastrofer. Vad ska jag göra åt det liksom? Jag känner mig bara hjälplös och hotad. Nyhetsvärde för mig hade varit rapportering om verkliga faror som jag kan undvika. Till exempel gifter i mat eller risker med en injektion (vilket också skrämmer men faktiskt går att göra något åt). Eller information om livsavgörande beslut som fattas helt odemokratiskt bakom stängda dörrar. (Då kanske jag skulle gå ut och demonstrera för att visa mitt missnöje.) En demonstration mot maktmissbruk skulle kunna ge mig hopp och styrka men om sådana överhuvudtaget visas på TV så vinklar man dem som farliga – det kastas stenar och eldas bilar.
Budskapet är tydligt: stanna hemma framför skärmen så ska inget ont hända dig. Och framför skärmen hålls du i ett tillstånd av konstant rädsla.
Enligt Mattias Desmet är detta en av grundförutsättningarna för en massformering: en ständigt närvarande oro som saknar uppenbar orsak. Människor vill så gärna komma undan obehagskänslan så när någon myndig person pekar ut ett problem och en tänkbar lösning så hoppar många på utan att ens reflektera över att den så kallade lösningen inte alls löser problemet, utan kanske till och med gör saker tio gånger värre. Och det problem som målas upp kanske inte alls finns på riktigt. Det kräver en del att i sådana situationer hålla huvudet kallt och backa tillbaka ett steg: är det verkligen klimatkris? Är det verkligen därför jag känner ångest? Och om det skulle vara sant som de säger: är det verkligen det smartaste draget då att förbjuda bensinbilar och kött? Är det verkligen en dödlig pandemi? Vilken nytta gör egentligen ett munskydd i så fall? Eller en experimentell injektion? Men de flesta människor tänker inte efter. De springer i panik dit myndighetshanden pekar. Likt ett lämmeltåg. Eller en häst i sken. (Försök resonera med den!)
När mina barn var små lät jag dem leka fritt ute på tomten. Så som jag fick göra när jag var liten. En annan mamma undrade förskräckt hur jag bara kunde släppa ut barnen – tänk om de ramlade ner för ett stup eller klättrade upp i ett träd och ramlade ner eller gick ner sig i något dike? Och det fanns ju ormar och getingar? Och fästingar! Ja, det fanns ju hundratals faror när man började tänka efter. Visst är det ett under att vi lever, vi som växte upp innan mobiltelefoner och hjälmkrav? Som mamma till tonåringar finns det också en mängd saker att oroa sig för. Men kanske just för att jag lät mina barn själva upptäcka att det gör ont om man ramlar eller tar i elstängslet, så oroar jag mig inte särskilt mycket nu när de upptäcker den större världen. Och vad tjänar oron till? Att oroa sig är ju samma sak som att låta tankarna styra känslorna. Var medveten om de risker dina barn kan utsättas för, men var inte rädd. Det kan tolkas som känslokyla men handlar om sunt förnuft och överlevnad. Det var knappast de stenåldersmänniskor som skrek och sprang i panik när de såg en tiger som fick föra sina gener vidare. Tyvärr har vi inte utvecklats särskilt mycket sedan stenåldern. Vem kommer att överleva den här gången?
Var medveten, men inte rädd.
Förresten – vet du vad som är det bästa botemedlet mot rädsla? Skratt! Ofta skrattar vi när vi blir rädda. Skrattet signalerar att jag inte är farlig, vilket betyder att du inte behöver försvara dig mot mig. Vi kan vara vänner. Och skrattet förlöser den fysiska obehagskänslan. I Harry Potter finns en varelse som tar formen av det man är mest rädd för. Och metoden att avväpna varelsen är att förlöjliga den och skratta åt den. Tänk om vi alla kunde använda detta lite mer – skratta åt allt som skrämmer. Då skulle det omedelbart förlora makten över oss. Klimatkris? Hahaha! The great reset? Roligaste jag hört på länge. Klaus Schwab – vilken j-a clown!
Hanna